Livets många sidor

Jag snubblade och föll över en hund igår. Men inte en Bichon Frisé eller minipinscher. Eller ens en Labrador. Utan en biffig American Staffordshire-terrier. Jag tänkte inte så mycket på det just då, mest att jag gjorde mig illa och fick grus i munnen. Hunden fnös och såg rätt förvirrad ut. Husse blev nog argare.

Men man drabbas ju ibland av eftertankens kranka blekhet - plötsligt verkar varannan s.k. kamphund bita ansiktet av folk och fä. Just den här verkade ganska avslappnad, dock. Slickade mig t.o.m. i ansiktet där jag låg. Men ägaren blev sur, som sagt var. Inte för att jag kan anklaga honom. Jag hade varit hemma hos Krister och Lasse för vår månatliga epikurée-kväll. Jag hade inhandlat en fullständigt svindy (men prisvärd) olivolja (Ollio Pogoda) som vi avnjöt med några skivor färska tomater, en eller två kronärtskockor samt färskt kryddgrönt. Till det ett friskt men samtidigt smakrikt vitt vin - Petit Chablis. Efter det sauterade grönsaker med vit tryffel. Till det snapsade vi Genever och drack grumligt holländskt öl. När den ugnsbakade kalven dök upp i sällskap med ett bastant amarone-vin började jag tappa kollen. Men det var fortfarande hemskt trevligt. Krister trakterade oss med sin banjo, Lasse drog anekdoter från tiden i lumpen på Gotland och själv höll jag ett anförande om Marie-Antoinette. Vi rundade av med briocher, kaffe och en välutrustad drinkvagn. Tyvärr bor Krister och Lasse i Bagarmossen, jag har inte råd med taxi och då gick det som det gick.

Men jag kan glädja er med att jag har varit hos doktorn och lämnat blod- och pissprov då de har oroat sig för mig lever. Även om mitt prov inte är det bästa de sett, har jag inte fått några strikta order! Än så länge håller gubben ihop.

Eleater

Ny månad. Jag halkar runt i snöslasket som alla andra, men möjligen drömmer jag inte om samma saker som andra.

Jag och pojkarna hade filosofiafton i förrgår, något vi alltför sällan har möjlighet till numera. På något vis hinner man aldrig med någonting dessa dagar. Jag hade denna gång inriktat mig på de allra äldsta fragmenten av grekisk filosofi och valde Parmenides. Vissa hävdar att han lade grunden till vad Platon och andra senare återgav av Sokrates idéer. Jag ska låta det vara osagt och nöjer mig med att säga att de allra tidigaste tänkarna, före sofisterna, intresserar mig oerhört. Hur mycket skilde de sig från oss i kultur, moral, självuppfattning? Liv och död? Går det ens att försöka tänka som de gjorde? Går det att tolka?

Vi brukar låta någon ha ett tema, kanske inprovisera runt en viss filosof/tid/idé. Man kan ha högläsning, röra sig, utföra pantomimer, spela musik på grammofon eller kanske själv på ett instrument. Jag tänker mig gärna antiken som en ganska lugn plats, mycket grönt, mycket lukter, liv och död tätt inpå. Detta i kombination med Parmenides ord om varande och icke-varande fick mig att välja att göra en slags performance-föreställning framför en svart skärm med en ljusstrimma som sakta flyttade sig horisontellt. Frågorna är många. Om varandet är och icke-varandet inte är, hur kan man då ens känna till icke-varandet? Om våra sinnesorgan ljuger för oss - vad fyller de då för funktion? Om spjutet kan befinna sig på en viss punkt i sin bana, hur kan det då röra sig?

Dessa spörsmål och andra funderar jag på i snöslasket. Inte om jag ska köpa aktier eller åka på solsemester till Ibiza eller om jag kommer se förjävlig ut i badbyxor i sommar.