Livets många sidor

Jag snubblade och föll över en hund igår. Men inte en Bichon Frisé eller minipinscher. Eller ens en Labrador. Utan en biffig American Staffordshire-terrier. Jag tänkte inte så mycket på det just då, mest att jag gjorde mig illa och fick grus i munnen. Hunden fnös och såg rätt förvirrad ut. Husse blev nog argare.

Men man drabbas ju ibland av eftertankens kranka blekhet - plötsligt verkar varannan s.k. kamphund bita ansiktet av folk och fä. Just den här verkade ganska avslappnad, dock. Slickade mig t.o.m. i ansiktet där jag låg. Men ägaren blev sur, som sagt var. Inte för att jag kan anklaga honom. Jag hade varit hemma hos Krister och Lasse för vår månatliga epikurée-kväll. Jag hade inhandlat en fullständigt svindy (men prisvärd) olivolja (Ollio Pogoda) som vi avnjöt med några skivor färska tomater, en eller två kronärtskockor samt färskt kryddgrönt. Till det ett friskt men samtidigt smakrikt vitt vin - Petit Chablis. Efter det sauterade grönsaker med vit tryffel. Till det snapsade vi Genever och drack grumligt holländskt öl. När den ugnsbakade kalven dök upp i sällskap med ett bastant amarone-vin började jag tappa kollen. Men det var fortfarande hemskt trevligt. Krister trakterade oss med sin banjo, Lasse drog anekdoter från tiden i lumpen på Gotland och själv höll jag ett anförande om Marie-Antoinette. Vi rundade av med briocher, kaffe och en välutrustad drinkvagn. Tyvärr bor Krister och Lasse i Bagarmossen, jag har inte råd med taxi och då gick det som det gick.

Men jag kan glädja er med att jag har varit hos doktorn och lämnat blod- och pissprov då de har oroat sig för mig lever. Även om mitt prov inte är det bästa de sett, har jag inte fått några strikta order! Än så länge håller gubben ihop.

Eleater

Ny månad. Jag halkar runt i snöslasket som alla andra, men möjligen drömmer jag inte om samma saker som andra.

Jag och pojkarna hade filosofiafton i förrgår, något vi alltför sällan har möjlighet till numera. På något vis hinner man aldrig med någonting dessa dagar. Jag hade denna gång inriktat mig på de allra äldsta fragmenten av grekisk filosofi och valde Parmenides. Vissa hävdar att han lade grunden till vad Platon och andra senare återgav av Sokrates idéer. Jag ska låta det vara osagt och nöjer mig med att säga att de allra tidigaste tänkarna, före sofisterna, intresserar mig oerhört. Hur mycket skilde de sig från oss i kultur, moral, självuppfattning? Liv och död? Går det ens att försöka tänka som de gjorde? Går det att tolka?

Vi brukar låta någon ha ett tema, kanske inprovisera runt en viss filosof/tid/idé. Man kan ha högläsning, röra sig, utföra pantomimer, spela musik på grammofon eller kanske själv på ett instrument. Jag tänker mig gärna antiken som en ganska lugn plats, mycket grönt, mycket lukter, liv och död tätt inpå. Detta i kombination med Parmenides ord om varande och icke-varande fick mig att välja att göra en slags performance-föreställning framför en svart skärm med en ljusstrimma som sakta flyttade sig horisontellt. Frågorna är många. Om varandet är och icke-varandet inte är, hur kan man då ens känna till icke-varandet? Om våra sinnesorgan ljuger för oss - vad fyller de då för funktion? Om spjutet kan befinna sig på en viss punkt i sin bana, hur kan det då röra sig?

Dessa spörsmål och andra funderar jag på i snöslasket. Inte om jag ska köpa aktier eller åka på solsemester till Ibiza eller om jag kommer se förjävlig ut i badbyxor i sommar.

Björck & Bildt

Anders Björck är på tapeten igen. Dock inte för något bråk, utan i rollen som bekymrad landshövding. Annat var det förr. Som försvarsminister under Bildt skulle A. Björck till Bryssel och valde att bli "skjutsad" i en viggen. Ett något infantilt försök att förverkliga vissa pojkdrömmar, kan tyckas. Luftfartsverket i Belgien tyckte mest att ett militärt stridsflygplan inte hör hemma på en civil flyplats och dirigerade om Björck med pilot till den icke alls obekanta flygbasen Ramstein i Tyskland.

Föga anade väl A. Björck att han därmed hjälpte till att döpa ett visst, tyskt hårdrockband som rönt stora framgångar de senaste åren. Richard Zven Kruspe var med och demonstrerade utanför toppmötet i Bryssel, fick höra historien och fann därmed ett namn till sitt nystartade punkband...

Bildt förresten. Givetvis har viss kalabalik uppstått i kölvattnet på debattartikeln på DN. Jag tycker det känns lite som en storm i en fingerborg. Visst kan bloggen vara ett ypperligt demokratiskt medel, men många glömmer gärna att detta demokratiska slagträ måste kombineras med bildning... Demokrati får man inte automatiskt bara för att alla har möjlighet att uttrycka sig. Det får man när alla får chans att lära sig språk, historia, källkritik, filosofi - och framförallt förmågan att tänka och dra slutsatser själva.

Errare humanum est

Ser senaste Bond-filmen och förstår ingenting. Som barn avskydde jag alltid de som var herren på täppan, tuppen på avskrädeshögen, vad ni vill. Pojkar som njuter av sina leksaker - radiostyrda traktorer, Aston Martin-bilar, baklastare, skjutvapen, spade och hink. Samma pojkar som senare började leka med andra, mer spännande saker - makt. Att underkuva och hunsa människor av den enkla anledningen att man kan sätta sig på dem. Att skaffa tjejer av samma anledning och på samma sätt. När de var små stank de svett, var lönnfeta, röda i ansiktet och ganska bredarschlade. Någon gång i tonåren lärde de sig att vissa saker måste ändras - stinka svett var inte särskilt OK och musklerna skulle vara stora snarare än röven. Men den viktigaste muskeln av alla, hjärnan, skulle man till varje pris låta bli att gymnastisera.

Så här är vi, recensenterna applåderar en mobbare från sandlådan som blivit vuxen och lärt sig pluta med munnen samt leka med vuxna leksaker. Någon som är förvånad över att världen ser ut som den gör?

Demokrati

Jag författar denna blog på samma dator som jag rapporterade på från Ny demokratis segertåg på 90-talet, faktiskt. Plasthöljet har spruckit och jag får se oroväckande dialogrutor emellanåt, men den funkar fortfarande. Ibland kan jag få för mig att det är ett bevis på att Internet är äkta demokrati, att man kan använda tio år gamla datorer till att maila och surfa.

Nu kan jag höra tjugoåringarna fnysa någonstans i environgerna; en flottig och teknikfientlig gubbe, förmodligen med begynnande flint och ister runt midjan som behagar försöka behärska Internet. Tar jag fram mina original monosinglar med Beatles och orerar om vilka otroliga frisyrer de hade är det inte bägaren som rinner över, endast ett bevis på vilken antik lämning jag är.

Men! Jag fick mina första datorlektioner -93 (när många av dem som häcklar mig nu fortfarande sög tutte) och -95 var jag redo att ställa in subnätmasker, försöka ansluta till BBS:er och surfa på sidor som var gråa. Att vara med från början gör att man vet vad en loopback adress är för något.

Ny demokrati förresten. De ställer tydligen inte ens upp i valet längre. Annat var det när Bert, Ian, Vivianne och Harriet röjde runt. Jag har, i efterhand, grunnat på om ND var ett utslag av masspsykos eller om det var en sund, demokratisk protest från folket. Eftersom jag var med (som journalist) på deras segertåg på nittiotalet och fick se och uppleva en del saker som jag måste beteckna som direkt förryckta, lutar jag åt det förstnämnda. Utan att gå in på detaljer eller nämna namn kan jag säga att jag hade en ytterst obehaglig, för att inte säga traumatisk, upplevelse under den här tiden som innefattade en nagelsax, fotsvamp och konjak. Och en framstående ND-person...

Schlager

Hastigt och lustigt omfamnar alla s.k. musikkritiker schlagern. Vad fan är det som har hänt? Det fanns en tid när folk hade vett att nämna melodifestivalmusik vid dess rätta namn, d.v.s. dynga. Hur hårt Popsicle än sög hade de ändå självkänsla nog att önska livet ur [ett visst, extremt misshagligt göteborskt dansband vars namn jag inte vill säga, än mindre skriva]. Nu verkar artister tävla om vem som först kan degradera sig själv från fritt tänkande och agerande artist till strömlinjeformad schlagerdynga (läs: the ark samt Lustans Lakejer). Gud kommer slå er i huvudet med popbibeln när ni dör, pojkar. Men feta bankkonton väger ju tyngre än intakt självkänsla dessa dagar.

Själv dricker jag Fernet Branca på ett tåg hem mot mälardalen och hemmets lugna vrå när jag skriver det här. Min sejour i Åre måste betraktas som ett misslyckande. Ett debacle, otvivelaktigt. Tydligen tog Anja Persson guld... Fler än ett, dessutom. Sån't borde man ha koll på som journalist på plats. Jag missade hela festen. Först var det ju den där nesliga incidenten med Anjas farsa, sedan drack jag och Renate lite för mycket grogg och efter det tappade jag... Fokus. Kan inte riktigt minnas vad som har skett de senaste dagarna. Möjligen kan det också bero på att rapparen Petter huserar i Åre. Ofrivilligt åsåg jag när han "battlade" med någon kompis i för stora byxor, toppluva och fejkade guldsmycken. Det var inte odelat negativt, det fick mig ändå att inse att jag inte kan ha helt fel.

VM

Som frilansare har man inte möjligheten att välja lika fritt som när man är fast. Det man vinner på karusellen förlorar man på gunghästarna, skulle min mor ha sagt. Alltså fick jag välja mellan VM och melodifestivalen. Pest eller kolera.

VM går ju av stapeln i Åre och Åre ger ju alltid chans till rekreation och tid ifrån sura uppdrag, så Åre fick det bli. Men vad fan gör jag här? Bode Miller super och jag försöker supa ikapp. Vaknar i lobbyn till hotellet och tackar min lyckliga stjärna att jag inte somnade i en snödriva. Hotellet är inte lika benägna att tacka någonting, de hotar t.o.m. med att kontakta min chef och framställa formella klagomål. Jag hänvisar till den tredje statsmakten och lyckas kväsa dem. Går ut på byn, söker upp de aktivas område. Patrik Järbyn ger mig fingret innan jag hunnit säga flasklock. Anjas pappa sparkar in mig i en snödriva när jag råkar stirra på hans dotter lite för länge. Vad gör jag för fel?

Kommer att tänka på Lundell. Var han inte här? Och skrev en roman? Sömnen? Vet inte säkert, men jag minns att han drack genever och päronsoda i boken. Går in på första bästa krog och beställer sagda grogg. Tydligen är den vanlig då bartendern inte lyfter på ögonbrynen. Det smakar helvete; som att blanda diskmedel med aceton. Får syn på Renate Götschl, etablerar ögonkontakt, indikerar att jag har en drink till henne. Hon accepterar, börjar röra sig mot baren, väntar sig något exklusivt och fint, något från en hängiven fan. Jag rör mig mot henne, samtidigt som jag beställer en likadan. Håller handen mot hennes korsrygg när hon glatt ler mot mig och sedan sveper en åtta genever och päronsoda. Hon fortsätter le, men jag kan känna hennes kropp spasmodiskt rycka under min hand.