Björck & Bildt

Anders Björck är på tapeten igen. Dock inte för något bråk, utan i rollen som bekymrad landshövding. Annat var det förr. Som försvarsminister under Bildt skulle A. Björck till Bryssel och valde att bli "skjutsad" i en viggen. Ett något infantilt försök att förverkliga vissa pojkdrömmar, kan tyckas. Luftfartsverket i Belgien tyckte mest att ett militärt stridsflygplan inte hör hemma på en civil flyplats och dirigerade om Björck med pilot till den icke alls obekanta flygbasen Ramstein i Tyskland.

Föga anade väl A. Björck att han därmed hjälpte till att döpa ett visst, tyskt hårdrockband som rönt stora framgångar de senaste åren. Richard Zven Kruspe var med och demonstrerade utanför toppmötet i Bryssel, fick höra historien och fann därmed ett namn till sitt nystartade punkband...

Bildt förresten. Givetvis har viss kalabalik uppstått i kölvattnet på debattartikeln på DN. Jag tycker det känns lite som en storm i en fingerborg. Visst kan bloggen vara ett ypperligt demokratiskt medel, men många glömmer gärna att detta demokratiska slagträ måste kombineras med bildning... Demokrati får man inte automatiskt bara för att alla har möjlighet att uttrycka sig. Det får man när alla får chans att lära sig språk, historia, källkritik, filosofi - och framförallt förmågan att tänka och dra slutsatser själva.

Errare humanum est

Ser senaste Bond-filmen och förstår ingenting. Som barn avskydde jag alltid de som var herren på täppan, tuppen på avskrädeshögen, vad ni vill. Pojkar som njuter av sina leksaker - radiostyrda traktorer, Aston Martin-bilar, baklastare, skjutvapen, spade och hink. Samma pojkar som senare började leka med andra, mer spännande saker - makt. Att underkuva och hunsa människor av den enkla anledningen att man kan sätta sig på dem. Att skaffa tjejer av samma anledning och på samma sätt. När de var små stank de svett, var lönnfeta, röda i ansiktet och ganska bredarschlade. Någon gång i tonåren lärde de sig att vissa saker måste ändras - stinka svett var inte särskilt OK och musklerna skulle vara stora snarare än röven. Men den viktigaste muskeln av alla, hjärnan, skulle man till varje pris låta bli att gymnastisera.

Så här är vi, recensenterna applåderar en mobbare från sandlådan som blivit vuxen och lärt sig pluta med munnen samt leka med vuxna leksaker. Någon som är förvånad över att världen ser ut som den gör?

Demokrati

Jag författar denna blog på samma dator som jag rapporterade på från Ny demokratis segertåg på 90-talet, faktiskt. Plasthöljet har spruckit och jag får se oroväckande dialogrutor emellanåt, men den funkar fortfarande. Ibland kan jag få för mig att det är ett bevis på att Internet är äkta demokrati, att man kan använda tio år gamla datorer till att maila och surfa.

Nu kan jag höra tjugoåringarna fnysa någonstans i environgerna; en flottig och teknikfientlig gubbe, förmodligen med begynnande flint och ister runt midjan som behagar försöka behärska Internet. Tar jag fram mina original monosinglar med Beatles och orerar om vilka otroliga frisyrer de hade är det inte bägaren som rinner över, endast ett bevis på vilken antik lämning jag är.

Men! Jag fick mina första datorlektioner -93 (när många av dem som häcklar mig nu fortfarande sög tutte) och -95 var jag redo att ställa in subnätmasker, försöka ansluta till BBS:er och surfa på sidor som var gråa. Att vara med från början gör att man vet vad en loopback adress är för något.

Ny demokrati förresten. De ställer tydligen inte ens upp i valet längre. Annat var det när Bert, Ian, Vivianne och Harriet röjde runt. Jag har, i efterhand, grunnat på om ND var ett utslag av masspsykos eller om det var en sund, demokratisk protest från folket. Eftersom jag var med (som journalist) på deras segertåg på nittiotalet och fick se och uppleva en del saker som jag måste beteckna som direkt förryckta, lutar jag åt det förstnämnda. Utan att gå in på detaljer eller nämna namn kan jag säga att jag hade en ytterst obehaglig, för att inte säga traumatisk, upplevelse under den här tiden som innefattade en nagelsax, fotsvamp och konjak. Och en framstående ND-person...

Schlager

Hastigt och lustigt omfamnar alla s.k. musikkritiker schlagern. Vad fan är det som har hänt? Det fanns en tid när folk hade vett att nämna melodifestivalmusik vid dess rätta namn, d.v.s. dynga. Hur hårt Popsicle än sög hade de ändå självkänsla nog att önska livet ur [ett visst, extremt misshagligt göteborskt dansband vars namn jag inte vill säga, än mindre skriva]. Nu verkar artister tävla om vem som först kan degradera sig själv från fritt tänkande och agerande artist till strömlinjeformad schlagerdynga (läs: the ark samt Lustans Lakejer). Gud kommer slå er i huvudet med popbibeln när ni dör, pojkar. Men feta bankkonton väger ju tyngre än intakt självkänsla dessa dagar.

Själv dricker jag Fernet Branca på ett tåg hem mot mälardalen och hemmets lugna vrå när jag skriver det här. Min sejour i Åre måste betraktas som ett misslyckande. Ett debacle, otvivelaktigt. Tydligen tog Anja Persson guld... Fler än ett, dessutom. Sån't borde man ha koll på som journalist på plats. Jag missade hela festen. Först var det ju den där nesliga incidenten med Anjas farsa, sedan drack jag och Renate lite för mycket grogg och efter det tappade jag... Fokus. Kan inte riktigt minnas vad som har skett de senaste dagarna. Möjligen kan det också bero på att rapparen Petter huserar i Åre. Ofrivilligt åsåg jag när han "battlade" med någon kompis i för stora byxor, toppluva och fejkade guldsmycken. Det var inte odelat negativt, det fick mig ändå att inse att jag inte kan ha helt fel.

VM

Som frilansare har man inte möjligheten att välja lika fritt som när man är fast. Det man vinner på karusellen förlorar man på gunghästarna, skulle min mor ha sagt. Alltså fick jag välja mellan VM och melodifestivalen. Pest eller kolera.

VM går ju av stapeln i Åre och Åre ger ju alltid chans till rekreation och tid ifrån sura uppdrag, så Åre fick det bli. Men vad fan gör jag här? Bode Miller super och jag försöker supa ikapp. Vaknar i lobbyn till hotellet och tackar min lyckliga stjärna att jag inte somnade i en snödriva. Hotellet är inte lika benägna att tacka någonting, de hotar t.o.m. med att kontakta min chef och framställa formella klagomål. Jag hänvisar till den tredje statsmakten och lyckas kväsa dem. Går ut på byn, söker upp de aktivas område. Patrik Järbyn ger mig fingret innan jag hunnit säga flasklock. Anjas pappa sparkar in mig i en snödriva när jag råkar stirra på hans dotter lite för länge. Vad gör jag för fel?

Kommer att tänka på Lundell. Var han inte här? Och skrev en roman? Sömnen? Vet inte säkert, men jag minns att han drack genever och päronsoda i boken. Går in på första bästa krog och beställer sagda grogg. Tydligen är den vanlig då bartendern inte lyfter på ögonbrynen. Det smakar helvete; som att blanda diskmedel med aceton. Får syn på Renate Götschl, etablerar ögonkontakt, indikerar att jag har en drink till henne. Hon accepterar, börjar röra sig mot baren, väntar sig något exklusivt och fint, något från en hängiven fan. Jag rör mig mot henne, samtidigt som jag beställer en likadan. Håller handen mot hennes korsrygg när hon glatt ler mot mig och sedan sveper en åtta genever och päronsoda. Hon fortsätter le, men jag kan känna hennes kropp spasmodiskt rycka under min hand.

Hundår

Jag lärde mig mitt yrke av den bäste i branschen – ¤¤¤ ¤¤¤¤¤¤¤ på ¤¤¤¤¤¤¤ ¤¤¤¤¤¤¤¤¤. Jag dök upp på redaktionen som förskrämd sommarvikarie i slutet av sextiotalet och checkade ut som ärrad fullblodsskribent tio år senare.

Han var förskräcklig att skåda redan då, sommaren -67. Uppsvälld och rödbrusig, som ständigt skummande av en återhållen ilska och kraft. Han kunde nagla fast vem som helst med sina små stickande och färglösa ögon, djupt inbäddade i ansiktsfläsk som de var. Men han var en notisskrivare och artikelmakare av guds nåde. För varje lumpet trick han spelade en och varje sedel han stal för att köpa snaps, fick man alltid värdefull kunskap i utbyte.

Framåt våren -76 började han tappa greppet. Satt mest och halvsov och grymtade. Men han hade nu en fullärd stab som skötte tidningen med liv och lust. Vi fruktade nämligen att han fortfarande höll ett öga på oss, att allt var ett spel och om vi började slöa skulle han slå till – hårt, snabbt och obevekligt. Men så en höstdag samma år kom han invacklande efter lunchen, mumlade något grötigt och stöp som en klubbad oxe. Jag minns att han hade lingonsylt i skägget. De lade in honom på lasarettet, men hans fru smugglade in brännvin och några månader senare fick han fylleslag.

Jag dricker ju alldeles för mycket själv, men försöker hålla mig inom rimliga gränser. Har man sett en vuxen karl drabbas av fylleslag glömmer man det inte i första taget.

Ronnie och jag

Det verkar som att Ronnie James Dio kommer till Sverige i sommar. Sölvesborg, närmare bestämt. Det är mer än 20 år sedan jag träffade honom sist, då i samband med lanseringen av "Holy Diver", en grammofonskiva som rönte viss framgång.

Jag är personligen inte trakterad av hårdrock, däremot vin, och i så måtto sammanfaller Mr. Dios och mina intressen. Vi hade en lång och intressant konversation om för- och nackdelarna med att filtrera vin - något som äger rum för buteljering. Jag gav honom också tipset att prova Alicante Bouschet på sin då nyinförskaffade vingård i sydfrankrike. Tyvärr avbröts vi ganska oväntat och brutalt av Anders Tegner och fick ingen mer chans att samspråka då.

Jag sätter nu mitt hopp till ett backstage-pass inför sommarens uppträdande.

arrival

Ja. Fimmelstången var namnet på krogen där Lasse Lucidor togs av daga 1674. Varför jag valt det..? Dels rullar det bra av tungen, dels satt Lasse på kåken en tid efter att oombedd ha skrivit en bröllopsdikt som kungen (Karl X Gustav) inte gillade. Sån't gillar jag.

Det har sagts att de saktmodiga skola finna tröst i sanningen. Det känns rätt att inleda den här sidan med de orden. Ty saktmodiga är sannerligen de som trivs med att dväljas i det enkelriktade informationsflöde vi lever i. Jag kommer här rapportera och spekulera kring aktuella ämnen och samhällsfrågor. Filosofera kring människor och vad de gör med sin utmätta tid på jorden. Rapportera om små och stora saker som händer i min och andras vardag.