Hundår

Jag lärde mig mitt yrke av den bäste i branschen – ¤¤¤ ¤¤¤¤¤¤¤ på ¤¤¤¤¤¤¤ ¤¤¤¤¤¤¤¤¤. Jag dök upp på redaktionen som förskrämd sommarvikarie i slutet av sextiotalet och checkade ut som ärrad fullblodsskribent tio år senare.

Han var förskräcklig att skåda redan då, sommaren -67. Uppsvälld och rödbrusig, som ständigt skummande av en återhållen ilska och kraft. Han kunde nagla fast vem som helst med sina små stickande och färglösa ögon, djupt inbäddade i ansiktsfläsk som de var. Men han var en notisskrivare och artikelmakare av guds nåde. För varje lumpet trick han spelade en och varje sedel han stal för att köpa snaps, fick man alltid värdefull kunskap i utbyte.

Framåt våren -76 började han tappa greppet. Satt mest och halvsov och grymtade. Men han hade nu en fullärd stab som skötte tidningen med liv och lust. Vi fruktade nämligen att han fortfarande höll ett öga på oss, att allt var ett spel och om vi började slöa skulle han slå till – hårt, snabbt och obevekligt. Men så en höstdag samma år kom han invacklande efter lunchen, mumlade något grötigt och stöp som en klubbad oxe. Jag minns att han hade lingonsylt i skägget. De lade in honom på lasarettet, men hans fru smugglade in brännvin och några månader senare fick han fylleslag.

Jag dricker ju alldeles för mycket själv, men försöker hålla mig inom rimliga gränser. Har man sett en vuxen karl drabbas av fylleslag glömmer man det inte i första taget.