Schlager

Hastigt och lustigt omfamnar alla s.k. musikkritiker schlagern. Vad fan är det som har hänt? Det fanns en tid när folk hade vett att nämna melodifestivalmusik vid dess rätta namn, d.v.s. dynga. Hur hårt Popsicle än sög hade de ändå självkänsla nog att önska livet ur [ett visst, extremt misshagligt göteborskt dansband vars namn jag inte vill säga, än mindre skriva]. Nu verkar artister tävla om vem som först kan degradera sig själv från fritt tänkande och agerande artist till strömlinjeformad schlagerdynga (läs: the ark samt Lustans Lakejer). Gud kommer slå er i huvudet med popbibeln när ni dör, pojkar. Men feta bankkonton väger ju tyngre än intakt självkänsla dessa dagar.

Själv dricker jag Fernet Branca på ett tåg hem mot mälardalen och hemmets lugna vrå när jag skriver det här. Min sejour i Åre måste betraktas som ett misslyckande. Ett debacle, otvivelaktigt. Tydligen tog Anja Persson guld... Fler än ett, dessutom. Sån't borde man ha koll på som journalist på plats. Jag missade hela festen. Först var det ju den där nesliga incidenten med Anjas farsa, sedan drack jag och Renate lite för mycket grogg och efter det tappade jag... Fokus. Kan inte riktigt minnas vad som har skett de senaste dagarna. Möjligen kan det också bero på att rapparen Petter huserar i Åre. Ofrivilligt åsåg jag när han "battlade" med någon kompis i för stora byxor, toppluva och fejkade guldsmycken. Det var inte odelat negativt, det fick mig ändå att inse att jag inte kan ha helt fel.