Demokrati

Jag författar denna blog på samma dator som jag rapporterade på från Ny demokratis segertåg på 90-talet, faktiskt. Plasthöljet har spruckit och jag får se oroväckande dialogrutor emellanåt, men den funkar fortfarande. Ibland kan jag få för mig att det är ett bevis på att Internet är äkta demokrati, att man kan använda tio år gamla datorer till att maila och surfa.

Nu kan jag höra tjugoåringarna fnysa någonstans i environgerna; en flottig och teknikfientlig gubbe, förmodligen med begynnande flint och ister runt midjan som behagar försöka behärska Internet. Tar jag fram mina original monosinglar med Beatles och orerar om vilka otroliga frisyrer de hade är det inte bägaren som rinner över, endast ett bevis på vilken antik lämning jag är.

Men! Jag fick mina första datorlektioner -93 (när många av dem som häcklar mig nu fortfarande sög tutte) och -95 var jag redo att ställa in subnätmasker, försöka ansluta till BBS:er och surfa på sidor som var gråa. Att vara med från början gör att man vet vad en loopback adress är för något.

Ny demokrati förresten. De ställer tydligen inte ens upp i valet längre. Annat var det när Bert, Ian, Vivianne och Harriet röjde runt. Jag har, i efterhand, grunnat på om ND var ett utslag av masspsykos eller om det var en sund, demokratisk protest från folket. Eftersom jag var med (som journalist) på deras segertåg på nittiotalet och fick se och uppleva en del saker som jag måste beteckna som direkt förryckta, lutar jag åt det förstnämnda. Utan att gå in på detaljer eller nämna namn kan jag säga att jag hade en ytterst obehaglig, för att inte säga traumatisk, upplevelse under den här tiden som innefattade en nagelsax, fotsvamp och konjak. Och en framstående ND-person...